Andas i kvadrat?!

In: 1,2,3,4

Håll: 1,2,3,4

Ut: 1,2,3,4

Håll: 1,2,3,4

Upprepa tills det känns bättre. Och glöm inte att säga de magiska orden... Vilka de är avslöjas bara för ett fåtal utvalda personer.

Efter ett telefonsamtal till en person som jag i princip skulle göra vad som helst för så börjar jag lugna ner mig. Se saker lite klarare.

Åtminstone så klara de kan bli i mitt huvud för tillfället.

En kopp te, en fleccefilt och VLMF borde kunna lugna ner mina nerver ytterliggare så att till och med jag kanske kan få ett par timmars sömn inatt?

Känslomässigt Kaos

Helst av allt hade jag velat krypa ihop i fosterställning och gömma mig. Försvinna bort ett tag, bort ifrån alla tankar som ständigt irrar runt i mitt huvud som yra höns.
FAN!

Upp och ner, hit och ditt, svart och vitt.
"Tänk inte på det"
Jo, men visst. Välkommen till min värld... Önskar att det vore så lätt. Önskar verkligen att jag bara kunde släppa alla tankar, alla orosmoln som förföljer mig likt en skugga. Leva i nuet.

Energin jag kände släpper sitt grepp alltför snabbt. Tvivlet infaller. Vart försvann mitt "hakuna mattata"?! Vart försvann styrkan?! Den glädje som infann sig suddas ut. Djävulen som vakar på min högra skuldra är inte sen med att berätta att allt bara var en dröm. Något jag gör bäst i att bara glömma... Kväver mitt hopp om att det faktiskt var verklighet. Att det var för bra för att vara sant.

Helt plötsligt är jag tillbaka på den platsen som jag alltid fasat för att bli kvar på. När de andra har gått och lagt sig och släckt lamporna vet jag att jag har ett antal långa timmar att "se fram emot" på egen hand. Det är då mörkret kommer smygande, varsamt och tar mig i sin famn.
Försöker slå mig fri och se det positiva. Se fram emot det som väntar mig nu. Men det är svårt och jag vet att jag antagligen har ännu en sömnfattig natt framför mig.
Ensam i mörkret...

Plötsligt händer det...

Ibland sker mirakel, till och med för Johanna.
I fredags var en sådan dag...
En obeskrivlig och overklig dag

Allt började egentligen med en skitkommentar. Jag och en vän hade diskuterat huruvida man kan gå fram till en person och säga att den är fin eller inte. Jag insisterade på att det är klart man kan. Alla uppskattar väl en komplimang. Så sagt och gjort. Gick fram till en person och sa precis det som fanns på mitt hjärta
"va söt du är"
Och den kommentaren gav sedan mitt liv en ny vändning.
För någon timme senare hoppade S av taxin.

Det kan tyckas konstigt, överdrivet och märkligt, ja rentav helt otroligt att ett möte med en människa faktiskt kan förändra ens liv. Men som det säger på Triss-reklamen, ”Plötsligt händer det”

Trots att jag bara har hunnit träffa S två gånger har han lämnat ett stort avtryck. Jag har analyserat sönder mötet totalt utan att egentligen komma fram till någon slutsats. Så slog det mig igår, Den enda känslan jag egentligen borde fyllas med är tacksamhet. För det är det jag känner, tacksamhet och lycka över att få träffa en så fin person. Dygnen känns som hämtade ur någon Hollywood-film. Jag har fortfarande svårt att smälta allting och ännu svårare för att uttrycka mina känslor. Lever jag i en dröm?




Avsked gör alltid ont. Speciellt om det är människor man har skaffat tycke för. Om ödet vill, och tro mig det önskar jag verkligen, så ses vi igen. Ett hejdå behöver inte vara något definitivt. Bara tillfälligt tills man ses nästa gång. Sjukt nog så längtar jag. Känns på något sätt som en pusselbit till i mitt liv föll på plats i och med mötet. Kanske låter överdrivet men det är faktiskt min känsla. Insåg vissa saker som tidigare varit i mörker. Oavsett hur framtiden blir så kommer jag att bära med mig de här dygnen länge, länge. Och minnena kan ingen ta ifrån mig. Önskar att jag kunde visa min tacksamhet på något sätt, en dag kanske jag kan det, en dag kanske jag hittar de ord som jag nu saknar...