Förvirrad

Ibland blir allting väldigt väldigt fel. Saker man trodde skulle bli på ett visst sätt ändras på några futtiga sekunder. Sekunder som påverkar ens sinne mer än vad som är hälsosamt. Något man förväntade sig komma tackar helt plötsligt för sig, vänder sig om och går sin väg. In kommer ersättaren som är raka motsatsen till vad man faktiskt hade hoppats på.

De senaste dagarna har varit värre än Balder på Liseberg. Upp och ner, hit och dit utan att jag egentligen har hunnit stanna upp och känna efter. Eller är det kanske precis det som jag har gjort? Stannat upp och kännt efter?! Resultatet skrämmer mig i vilket fall som helst och påminner mig än en gång om alldeles för många jobbiga saker. Minnen men även saker som jag måste ta tag i. Händelser och situationer som man vet är svåra att hantera. I vanlig Svensson-mun kallas de oftast för "Imorgon"saker. De där jobbiga grejerna som man vet att man någon gång måste möta, måste fixa men som man ändå drar sig för att göra. Enklast är att skjuta lite på de, kanske kanske försvinner de bort isåfall? Tss, Vem försöker man att lura?

Står inför några val. Små val för mänskligheten. Inte ens en liten flugskit men ENORMA beslut för mig. Velandet, oron, ångesten etsar sig fast i huvudet och är omöjligt att separera ifrån mina tankar. En filmkväll med närmaste vännen, spelkväll med brudarna, dans och vin är bara tillfälliga lösningar på besluten. Jag lyckas skjuta upp de lite till. Detsamma gäller för denna kvällen. Snart öppnas vinflaskan och jag försvinner bort ifrån problemen för ett par timmar in i den glada dimman. För att sedan vakna imorgon och inse att jag inte alltid kommer att kunna skjuta upp mina beslut.

Imorgon..?

förbannade svammel

Can I hold you one last time

To fight this feeling that is growing in my mind

Först är bilden svag men den växer sig allt starkare, minnena gör sig påminda.

Stunden som jag alltid ville stanna i kommer tillbaka.

Bilden är klar. Magkänslan ler segervisst.

Än en gång ser jag leendet som fick mig att glömma tid och rum.

Än en gång hör jag rösten som gav mig lugnet att vara mig själv.

Än en gång känner jag värmen som tog bort mina rädslor.

Än en gång kommer tryggheten som kvävde mina demoner.

Än en gång rör ömheten vid mig så att mina ögon tåras.

Än en gång vaknar jag upp ur drömmen. Inser att det bara var en dröm. Tillbaka i verkligheten.

Minnena trängs undan för att inte såra. Men själen har redan satts i trans.

Inom mig finns en längtan tillbaka, tillbaka till det overkliga, tillbaka till det ouppnåliga.

Förnuftet vet bäst. En patetisk önskan.

Ändå finns det en liten liten gnutta hopp att en gång till få uppleva känslan av att försvinna ifrån nuet. Försvinna ifrån alla problem, tankar och demoner. Få tiden att stanna. Bara vara.

Leva, Le och känna Lycka.

Svammel?

Ber redan nu om ursäkt för alla antagligen mer eller mindre oförstådda tankar, ord och känslor som kommer att ploppa upp på skärmen framför er som yra hönor men jag skriver trots allt för att få ur mig saker och få ur mig saker är något jag behöver just nu. Några glas vin på det hela gör det dessutom ännu mer förvirrat. Ja, ni kommer att fatta...

En underbar kväll har spenderats tillsammans med några av de människor som står mig absolut närmast. För en gångs skull ler munnen och skratten kommer naturligt. Värmen jag känner i magen är faktiskt lycka.
Samtidigt mår jag dåligt, samvetet gnager i mig. Tid som går till spillo. Deras tid.
Fick kommentaren för ett par dagar sen "Är det inte upp till mig då?"
Och jo, kanske har M rätt. Det är inte mitt beslut, men jag vill gärna fatta beslutet åt andra och jag är jävligt snabb med att göra det. Har förstört så många relationer genom det. Relationer som jag idag kan ställa mig frågan vart vi skulle stå om jag inte hade sagt vissa saker.
Jag vet inte varför men ibland tar rösten i huvudet över och jag kan inte förbise det faktum som rösten intalar mig. I det ögonblicket slutar jag att njuta av stunden och börjar skämmas. Jag fattar beslutet åt den/de jag umgås med. Bildar en uppfattning åt dem. Hur kan den bara existera för mig? Hur kan personen,personerna möjligtvis ha en annan uppfattning än den jag serverar åt de på silverfat?

Det är alltid så dubbelt, så jävla dubbelt! Jag känner mig schizofren mer eller mindre. Allt är svart eller vitt. Antingen eller. Det finns inga kompromisser i min värld. Ängeln eller Djävulen ska stå som ensam segrare efter varje beslut. Jag tror att jag börjar förstå hur mycket det förstör. Hur mycket jag går miste om tack vare mina trogna följeslagare. Jag vet bara inte hur jag ska få de att sluta...

.

Så ligger du där i mörkret igen. I krampaktig fosterställning. Skälvandes med musiken på högsta volym. Allt för att kväva själens skrik. Själens desperata skrik efter hjälp.

Nattens mörker övergår till dagsljus för att återigen slutas i mörker. Sekunder blir till minuter som blir till timmar som blir till dagar som blir till veckor som blir till månader. Naturen följer sin givna gång. Årstiderna gör sina fantastiska omväxlingar. Höstens och vinterns övergång flätas skickligt samman i dess fantastiska mönster. Och mitt i allt står du, du står där och tittar. Iakttar.
Vart kommer du in i bilden? Vem är du? Vad vill du? Vart är du på väg?

Du trodde att du visste. du trodde att du faktiskt hade svaren. Att du hade knäckt en av livets stora gåtor. Men så händer någonting. Någonting som gör att hela din existens förändras. När du ställs inför valen fattar du inte de valen du trott och velat. Nej av någon anledning väljer du den andra vägen. Den väg som leder bort ifrån din mål och drömmar. Ditt liv följer inte längre naturens mönster. Övergångarna smälter inte längre ihop sådär vackert. Du ser dig själv i spegeln och undrar vad som hänt, vem det är som står där och stirrar på dig. Tanken på att du ska leva ditt liv tillsammans med denna främling känns inte alls lockande utan snarare skrämmande och påtvingat. Som en fånge fast i sin lilla ensliga cell.

It doesn't make sense anymore. Full med tankar samtidigt konstigt, äckligt och skrämmande tom.
Ensam försöker jag vandra på livets stig men någonting saknas. Jag går inte längre med stadiga steg utan jag vacklar fram och tillbaka likt vägen hem efter fredagens fest. Skillnaden är att jag nu är medveten om att jag inte längre går rakt och starkt med ett mål i sikte. Det känns som om jag har tappat någonting, någonting saknas. En del av mig själv. Jag börjar gå tillbaka, kisar över det öppna landskapet men det är lönlöst för jag vet inte vad jag letar efter. Jag kommer inte ihåg hur den biten jag saknar ser ut, jag kan bara känna att det är någonting som saknas mig.

Där, ser du! Där borta, bakom buskarna. Kolla Pyret, där är det du letar efter!
Jag tittar, skymtar någonting. Han har rätt, där är en del av mig. Jag smyger närmare, försiktigt på tå för att inte skrämma iväg delen. Den lyser, lyckan och glädjen gör att hela biten syns tydligt trots att det redan hunnit bli mörkt. Men ljuset gör mig rädd. Sträcker ut min hand för att röra vid den, bara för att se om den bits. Men istället för att bita mig ler den, ler med hela sin uppenbarelse. "Huh" Jag ryggar tillbaka. Är det här verkligen en del av mig?
Jag tvivlar...

The answer is blowing in the wind..?

Jag kan inte säga att jag är förvånad men ändå. Denna gången hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Känslan är som en hård fotboll i magen. Det tar en sekund, all luft försvinner, smärtan kommer och man viker sig dubbel. Sekunderna går, man vill skrika men all man kan är att kippa efter luft medan tårarna börjar tränga fram i ögonen. Där har vi känslan.
På denna känslan kan vi lägga besvikelsen. Besvikelsen och det obeskrivliga hatet. Jag hade bestämt mig, jag hade verkligen bestämt mig. Ändå sitter jag nu här med tårar, misslyckande än en gång.

Allt var egentligen perfekt för en nystart, till och med solen sken imorse. Den som så länge har lyst med sin frånvaro. Ett leende var inte långt ifrån mina läppar. Men så hände det något. Något oförutsagt och med ens så rasade det igen. Den lilla styrka jag hade tvingat mig själv att bygga upp. Mina mål, planer, drömmar. Allt försvann.

Lyckan, glädjen, motivationen. Puff!

Stod där som ett fån och såg det försvinna, såg mitt liv ta ett steg längre bort.

Hatet fyller mig ändå så står jag bara där. Står där och tittar, låter det ske. Det som jag hade lovat mig själv inte skulle få hända igen. Iallafall inte utan att jag gjorde motstånd.

Jag antar att livet inte blir som man vill utan att det blir vad man gör det till.

Jag kan fan inte gå runt och klaga över saker som jag faktiskt kan påverka. Det finns många saker i mitt liv som jag enbart har mig själv att skylla för. Det är jag som har satt mig i den situationen där jag står idag.

Det som skrämmer mig och gör mig rädd är dock frågan:

Vem FAN är jag? Vem är egentligen Pyret?

Med handen på hjärtat så vet jag inte, jag har faktiskt ingen aning. Jag känner inte igen mig själv längre. Blicken som möter mig i spegeln är en främlings.

"It's hard to tell

If you're dreaming of me

or someone else

That drunken kiss seems like a life

Don't say it's forever

And then say goodbye"

Vissa människor kommer att betyda alldeles för mycket för en. Gång på gång försöker förståndet få en att förstå att den är lönlöst. Hopplöst. Dags att ge upp helt enkelt.

Ändå så finns det en gnagande känsla inom en. Kanske, kanske... Ett litet hopp mitt i all hopplöshet.

Försvinn, det är ingen idé säger jag ju! Ge upp! Det kommer aldrig att inträffa.

Så varför dröjer sig då minnena kvar? Etsar sig fast på näthinnan likt en enveten blodigel. Vad spelar det då för roll om förnuftet intalar en att glömma? När minnena ändå dröjer sig kvar...

Kanske är det bäst att bara acceptera att de alltid kommer att finnas där. Oavsett om man vill eller inte.

En liten skugga på näthinnan.

Och en dag så kanske..?

En förmiddag av insikt...

Verkligheten ser mig lugnt i ögonen,


en blick full av ansvar och beslut.


En blick som gör mig livrädd.


Är det därför jag än en gång vänder och flyr hejdlöst?



Jag väljer än en gång den lätta vägen...

Men så kommer insikten, ängelns åsikter gör sig för en gångs skull hörda. Först som en svag, svag viskning som är knappt hörbar men sedan ökar rösten i styrka. "Det finns en annan väg"

Jag vet att den är svår och outforskad men det finns trots allt en annan väg. Det är lätt att rekomendera den för andra. Svårare att leva efter själv. Jag målar ofta upp en bild av det "vackra" livet. Ett liv som fylls av glädje och leenden. Leenden som kommer inifrån en lycklig själ. Det låter så lätt när man berättar om det men följer jag den vägen själv? Knappast!

För att nå dit vet jag att jag måste ta tag i en del saker, styra upp mitt liv. Eller rättare sagt, pussla ihop spillrorna av det som en gång var mitt liv. Jag har försökt många gånger. Desperat har jag ägnat all min energi åt att komma ifatt verkligheten. Sprungit tills mina ben viker sig bara för att få se siluetten på ryggen av verkligheten. Och jag har lyckats. I mina desperata försök har jag faktiskt nått fram till den, nuddat vid den för att sedan fly. För jag vågar inte möta blicken. Jag är rädd, livrädd, för vad den ska visa. Vad jag ska kunna utläsa i själens fönster.

En ond cirkel som jag nu måste bryta...

From another point of view

De senaste dagarna har jag sett varlden ifran ett nytt perspektiv. Under the surface.
Oftast sa betraktar vara ogon denna yta ifran en fagels perspektiv men nu har jag synat den underifran istallet.

Det kan blasa och ga hoga vagor nar man bara ser ytan, sedan sa kommer man under den och allting andras med ens. Alla vagor som innan framkallade illamaende smeks bort av lugnet, stillheten. Alla ens sinnen skarps och det anda som tycks spela nagon roll ar det vi nu ser.
Alla de saker som vara ogon inte kan se ifran ytan. Ytan kan tyckas hard och stark. Den kan bara stora batar men under... Inte foran vi har tagit oss modet att bryta ytan kan vi faktiskt se och fascineras av det som doljer sig darunder. Den magiska varld som plotsligt utspelas framfor vara ogon.

Kanske ar det samma med oss manniskor. Vi har ett skal, ett yttre som skyddar oss ifran var omgivning. Det kan tyckas hart och ogenomtrangligt. Men om vi bara tillater andra manniskor att bryta detta skal, se bakom det sa oppnas det en ny varld och vi kan fa en helt ny upplevelse av nagon. Det kravs aven mod for att vaga tranga igenom ytan eftersom det som doljer sig darbakom inte alltid ar nagot vackert och tilldragande.

Jag ar iallafall overtygad om att det ar vart att vaga bryta ytan. Vaga se vad som doljer sig darbakom. Och jag beundrar de manniskor som slapper nagon inpa sig. Som vagar visa vad som egentligen finns darbakom. Ty ytan sager inte sa mycket om nagon, aven om den utan tvekan ocksa ar intressant och tilldragande.

To be continued...

Som en blixt fran klar himmel

Kanslan slar emot mig utan forvanring. Som ett hart knytnavsslag rakt i magen.
Jag viker mig dubbel, kryper ihop i fosterstallning och kippar desperat efter andan.

Fullkomligt ensam och overgiven. Det ar kanslan. Att inte ha nagot "hem" nagonting som kallas tillhorighet. Jag kan inte hindra tankarna ifran att an en gang floda i mitt huvud, irra runt som yra hons. Jag ar fast i den naegativa spiralen som jag inte har lart mig hur jag ska bryta. Nerat, nerat drar den mig med en kraft som suger all energi ur min kropp.

Morkret sluter mig i sin kalla famn. Kopplar ett grepp som jag inte kan banda mig ur.
Tankarna irrar:
Vem ar jag egentligen?
Vart hor jag hemma?
Varfor ar jag har?

Sa manga fragor som ekar i den morka natten. Svaren ekar i sin franvaro.

Jag lovade att forsoka att enbart njuta av min resa, just nuhar jag misslyckats. Jag forsoker verkligen, anstranger mig och forsoker a nytt fokusera pa den positiva men kroppen skakar av graten. Jag kanner mig liten och vilsen. Tystnaden ar total och vid det har laget vet ni:
Silence equals death
nar man befinner sig pa andra sidan jorden sa ar tystnaden oerhort patrangande.

Jag onskar att jag kunde vara i den trygga famnen igen. Kanna varmen och narheten.

Se radslan i vitogat

Blickar, stirrande och nagra fler blickar.
Vad hade jag vantat mig? 20 arig blond svenska som traskar runt ensam pa Hanois gator. Jag borde inte bli overraskad.

Ska jag vara arlig ar jag radd. Har dragit en lattnadens suck varje gang jag har lyckats komma in till mitt hotell. Dar kanner jag mig trygg. A andra sidan var ju inte det mitt mal med den har resan, att sitta pa ett tryggt hotellrum. Jag vill uppleva och se nya saker. Idag ar det dock okej med en chilldag da somnen varit nastintill obefintlig de senaste dygnen.

Radslan for vad som kan handa mig ar inte den storsta har jag kommit fram till. Jag ar mer orolig att det skulle handa nogon nagonting darhemma utan att jag kan vara dar.
Dessa tankar forsoker jag dock att sla bort. Jag ar har for att forsoka njuta och ta dagen som den kommer. Inte oroa mig.
Chilla, det loser sig
Maste bara vaga trotsa mina radslor. Och framfor allt min storsta fiende: Mig sjalv

Innan jag akte gjorde vi upp en deal. Kort sagt gar den ut pa att jag inte ska tanka sa mycket pa konsekvenser innan de ens har uppstatt . Forsoka att inte oroa mig i forvag for saker som inte ens ar sakert att de intraffar. Det kan lata enkelt men for mig ar det obeskrivligt svart. Jag har alltid tankt mycket och pa de senare aren analyserar jag verkligen sonder situationer helt och halet utan att egentligen veta varfor. Oro hor till min vardag.
Darfor kan jag inte lata bli att fortfarande tanka lite, aven om det inte ar lika mycket som vanligt sa finns tankarna dar.

Om tystnaden finns annars sa ar den ackligt patrangande nu. Silence equals death...

Somewhere over the rainbow...

Pa vag, snart har jag mott mitt forsta mal.
Darrar gor jag fortfarande.

Det var langesedan jag kande mig sahar liten, sahar utelamnad.
Jag ar radd samtidigt som jag tycker att allt ar enormt spannade. Overkligt kanske ar ett battre ord forresten...

6 veckor i ovisshet. Jag vet inte vad dagarna kommer ha att ge mig, bara att det kommer att oppnas extremt manga nya outforskade dorrar. Jag ser fram emot detta med skrackblandad fortjusning.
Jag som ar en san kontrollmanniska vill ha allting fixat och klart in i minsta detalj. Det ar allt annat an hur min vardag nu kommer att se ut. Tva natter ar bokade pa ett hotell, det ar allt fram till den 15 november.

Aven om tararna var nara pa flyget hit sa kunde jag inte lata bli att lata mig faschineras av naturens skonhet. For forsta gangen i mitt liv fick jag uppleva en soluppgang ovanfor molnen. Obeskrivligt vackert. Fargerna som spred sig over det tjocka molntacket var oslagbart!

Maste hitta min gate, to be continued...

Jag kan flyga även om jag är rädd

"Nothing new under the sun"

Ibland ter sig världen märkligt grå. Utan inslag av vare sig ljus eller mörker. Bara en ständig grå vardag där varje morgon är sig precis lik. Det gråa är en trygghet i sig ty man vet alltid vad som väntar bakom nästa krön. Och man vet hur man ska hantera situationerna som dyker upp.
Vi kan välja att leva våra trygga liv i det gråa, följa den alltför trygga stigen som sträcker ut sig framför oss, utan vare sig backar eller oväntade svängar. Ständigt förberedda på nästa steg.

Eller så kan vi välja att våga ta chansen när den bjuds. Vi kan välja att vika av ifrån våran trygghet när vi oväntat kommer fram till en korsning. Sluta våra ögon och känna efter.
Vilken väg väljer vårt hjärta? Den gamla, trygga eller den nya outforskade?
Rädslan för det nya tar lätt överhanden och vi lutar oss bekvämt tillbaka. Snabbt väljer vår hjärna att koppla bort att vi ens hade en valmöjlighet för vi ser det som ett givet beslut att följa den väg som vi alltid hållt oss till. Fortsätta vår resa i de gamla nedgågna fotspåren.
Fortsätta vår resa i den grå vardagen...

Men vi hade faktiskt ett val. Och vi är förmögna att fatta ett nytt skrämmande beslut. Vi kan forsätta vår resa genom livet på nya vägar. Allt vi behöver göra är egentligen att våga trotsa våran rädsla för det som nu väntar på oss.

Vägen kan kännas mörk och mycket tung. Vi kan tvivla på livet och känna en outröttlig hopplöshet. Förbanna att vi inte fortsatte på den gamla vägen där vi visste vad som väntade. Nu tycks vi fast i helvetet! Vi kan fortfarande vända tillbaka men vi kan även välja att fortsätta trots att allting tycks gå emot oss. Plötsligt ler solens strålar mot våra trötta ansikten. Torkar bort tårarna ifrån våra blöta kinder. Kroppen får ny kraft och stegen känns inte längre lika tunga. En lätt vind smeker våra ryggar och visar vilken väg vi ska följa. Inom en växer en ny känsla fram, en värme sprider sig. Livet tycks få tillbaka sin mening. För första gången på mycket, mycket länge ler vi ifrån våra hjärtan.

Det är svårt att ta steget att bryta gamla banor. Obeskrivligt svårt. Rädslan för det nya hindrar oss alltför ofta. Ibland gör man det dock, ibland vågar man bryta gamla mönster och vanor och inser att det finns så mycket mer i världen. Det finns ett annat liv som väntar på oss bortom den gråa vardagen om vi bara vågar chansa.

Jag ska ta ett av de kliven nu, ut ur den grå vardagen. Försöka att bryta mina gamla mönster.
För jag vet att det ibland kan vara värt att uppleva mörker för att sedan kunna uppskatta ljuset mer. För ljuset kommer även om det verkar som om mörkrets famn aldrig ska släppa taget.
Rädslan bär jag självklart med mig, hela tiden men jag vet även om att den inte är farlig så länge jag vet hur jag ska hantera den. Det är okej att vara rädd inför det nya. Det är vi alla. Men denna gången ska rädslan inte få hindra mig. Därför väljer jag att flyga för jag vet att jag kan flyga även om jag är rädd...

Björnar är inte farliga

Så, beviset.
Jag överlevde.
Varför oroa sig så mycket?

Björnar är inte farliga.
Jag är inte rädd.

TACK!

När verkligheten hinner ifatt...

FAN!
Var det där verkligen så genomtänkt. Det kändes bra i början men nu...

Varför ska jag analysera allting?
Jag var fast övertygad om att lyssna på min magkänsla och försöka följa den ett tag. Se vad det värsta som kunde hända var. Nu har jag försökt med det och resultatet... En vaken natt med en Jävla massa tankar.
Måste lära mig att släppa det, gjort är gjort. Kan inte påverka det nu ändå.

"Chilla, det löser sig"
Hade behövt den lugna rösten, leendet. Det som en gång hjälpte mig att ta första steget upp ur helvetet. Lärde mig att det finns mer där ute i världen om jag bara vågar trotsa min rädsla.

Har försökt stötta en kompis i helgen. Som är rätt låg för tillfället. Samtal i många långa timmar har resulterat i att hon nu mår bättre. Grejen är att jag aldrig förstår hur jag kan få det att låta så enkelt när jag pratar med andra. Det låter så lätt. Efteråt funderar jag alltid på varför jag själv inte kan leva efter det jag försöker att lära ut.
Istället "väljer" jag att följa i de gamla trygga spåren som alltid är fyllda av kvicksand. Varför? För att jag vet vad som väntar mig? För att jag är rädd för det okända?

Hur farligt kan det vara? Jag kan FAN inte gå runt hela mitt liv och oroa mig för vad som kanske kommer att ske. Det finns inte ens något bevis på att det kommer att ske. Jag måste pröva, måste våga ta steget ut i det okända. Det finns så mycket där att vinna. Även om jag kanske blir sårad så kanske det var värt det. Lyckan jag faktiskt kände. Oersättlig.
Det måste ju vara värt att hamna i mörkret så länge jag även får upleva ljuset. Tänk att bli fast i det gråa. Aldrig våga ta chansen. Aldrig våga ta steget.

Jag önskar att det vore så lätt som det låter. Jag önskar att jag kunde ändra på mig direkt men det tar tid. Det vet jag. Alldeles för väl. Men ljuset finns och trots att jag kommer fortsätta vela, analysera, vara rädd och känna hopplöshet så vet jag om det. Innerst inne vet jag det...

Har du VERKLIGEN tänkt igenom det nu?!

"Jag fattar fan inte hur du orkar. SLUTA TÄNK"
Jag fick den kommentaren för ett tag sen, mitt svar blev ett långt skratt.

Hit och dit, fram och tillbaka, höger och vänster, upp och ner. Har jag synat det från alla vinklar och vrår nu. Studerat allting in i minsta detalj. Tänk om jag missat en tanke. Hur ska jag överleva det?
Det är inte alltid som jag tänker efter innan jag gör något, speciellt inte med ett glas vin i kroppen eller två men tro mig. Då kommer de tankarna efteråt. Om möjligt än värre än de som vanligtvis brukar infinna sig.

Tänk om man bara kunde leva i nuet, låta det ske som sker. Kan inte påverka framtiden genom att gå igenom alla möjliga scenarion i förväg.
Jag menar inte att man inte ska tänka efter men i LAGOM proportioner...
Tänk om man bara kunde följa sin magkänsla hela tiden, magkänslan och hjärtat. Vilket liv som hade väntat på en!

Fast ja, som sagt. Nu är jag ju inte riktigt vid det stadiet än. Även om jag jobbar på det.
"Som en snigel, långsamt men framåt"

Därför roade jag mig självklart med att överanalysera en situation för ett par timmar sedan. Det tog ett tag innan jag insåg det komiska i situationen och tro det eller ej. Jag kunde skratta åt det när jag förstod att det faktiskt inte finns något jag kan göra för att påverka det hela iallafall.

Det är alltid jobbigt i början av nya bekantskaper, innan man vet riktigt var den andre står. Och man själv med för den delen för FAN vad jag velar. Hursomhelst så tog det en stund men efter ett par timmar förstod jag faktiskt att jag inte kan göra något åt det och det enda jag egentligen bryr mig om är att X är lycklig. Javisst, jag kanske blir glömd efter ikväll men då får jag ta det. För att bli glömd var den första tanken som dök upp i mitt huvud.
När jag senare tänkte på det här så ja, det låter väl ganska självklart att om man blir glömd efter att ha varit ute en gång så var det nog inget att satsa på? Och det är INGET jag kan påverka så släpp det! Ifall det skulle inträffa så önskar jag bara att X blir lycklig som sagt. Jag ser hellre det, att X är lycklig utan mig än att X lever ett halvdant liv där jag är delaktig. Sedan hoppas jag (tror jag?! Ja, jag erkänner att jag fortfarande velar i det men det är magkänslan och den skulle man ju följa) att X kan vara lycklig i ett liv där jag har en plats men det är inte mitt beslut att ta. Det är inte upp til mig. Det är Xs val. OCh jag hoppas att X följer sin magkänsla vad som tycks rätt så blir det hela nog finemang. Med eller utan mig...

Komiskt nog så kom en Coldplay låt just upp i högtalarna som får mig att minnas. Och utan att tänka, bara om jag lyssnar på min magkänsla så fattar jag iallafall mitt beslut.

Tror jag..?

--------------------------------


Annars bär det av till Göteborg imorgon (idag). Ska bli underbart att få träffa några av de människorna som jag har saknat absolut mest och som jag hyser obeskrivliga känslor för. Ikväll ska en vinflaska korkas upp och sedan ska här dansas. Du o jag lillsessan, Du o jag o ett dansgolv =)

Insikt

Varför är grannens gräs alltid grönare?
Önskan om det man inte har är alltid stark istället för att vara tacksam för det man har för stunden.

Nattens vakna timmar har iallafal givit mig tendenser till insikt. Tre tankar malde extra mycket under natten och jag har mer eller mindre kommit fram till en slutsats vad gäller den ena.

Jag MÅSTE(?!) lära mig att lita på människor igen. Våga lita på vad de säger till mig utan att tro att allt bara är tomma ord och att de kommer lämna mig i tystnad. För det är nog min största skräck. Skaffa tycke för en människa, vilket jag gör alldeles för lätt, och sedan bli lämnad när personen inser vem jag verkligen är. Vad som döljer sig bakom ytan.

Silence equals death

Därför är det lättare att dra ur kontakten så fort jag förstår att någon kan komma att betyda något för mig. Oavsett på vilket plan det betydandet än ligger. Kärlek till en annan människa gör en sårbar.
Samtidigt får det en att växa, det är något vackert. Vackert men skört.
Och innerst inne vet jag ju att det är värt chansen. Värt att bi sårad för att få uppleva en tid med den/de personerna.
Om jag bara inte vore så rädd...

Pratade med en vän ifrån Malmö igår som har kommit att betyda mycket för mig. När jag i början kände att jag skulle kunna fatta tycke för henne tog jag ett steg bakåt. Försökte få henne att inse att jag inte var någonting att ha. Typiskt mig. MEN hon lyssnade inte på mina förmaningar utan valde att skaffa sig en egen uppfattning om mig. Igår var jag väldigt glad över att hon hade gjort det. För det fick våran vänskap att växa. Och även om jag inte kan förstå det så tycker hon om mig, trots alla mina fel och brister. Och för mig, är hon oersättlig.
Tack...

Andas i kvadrat?!

In: 1,2,3,4

Håll: 1,2,3,4

Ut: 1,2,3,4

Håll: 1,2,3,4

Upprepa tills det känns bättre. Och glöm inte att säga de magiska orden... Vilka de är avslöjas bara för ett fåtal utvalda personer.

Efter ett telefonsamtal till en person som jag i princip skulle göra vad som helst för så börjar jag lugna ner mig. Se saker lite klarare.

Åtminstone så klara de kan bli i mitt huvud för tillfället.

En kopp te, en fleccefilt och VLMF borde kunna lugna ner mina nerver ytterliggare så att till och med jag kanske kan få ett par timmars sömn inatt?

Känslomässigt Kaos

Helst av allt hade jag velat krypa ihop i fosterställning och gömma mig. Försvinna bort ett tag, bort ifrån alla tankar som ständigt irrar runt i mitt huvud som yra höns.
FAN!

Upp och ner, hit och ditt, svart och vitt.
"Tänk inte på det"
Jo, men visst. Välkommen till min värld... Önskar att det vore så lätt. Önskar verkligen att jag bara kunde släppa alla tankar, alla orosmoln som förföljer mig likt en skugga. Leva i nuet.

Energin jag kände släpper sitt grepp alltför snabbt. Tvivlet infaller. Vart försvann mitt "hakuna mattata"?! Vart försvann styrkan?! Den glädje som infann sig suddas ut. Djävulen som vakar på min högra skuldra är inte sen med att berätta att allt bara var en dröm. Något jag gör bäst i att bara glömma... Kväver mitt hopp om att det faktiskt var verklighet. Att det var för bra för att vara sant.

Helt plötsligt är jag tillbaka på den platsen som jag alltid fasat för att bli kvar på. När de andra har gått och lagt sig och släckt lamporna vet jag att jag har ett antal långa timmar att "se fram emot" på egen hand. Det är då mörkret kommer smygande, varsamt och tar mig i sin famn.
Försöker slå mig fri och se det positiva. Se fram emot det som väntar mig nu. Men det är svårt och jag vet att jag antagligen har ännu en sömnfattig natt framför mig.
Ensam i mörkret...

Plötsligt händer det...

Ibland sker mirakel, till och med för Johanna.
I fredags var en sådan dag...
En obeskrivlig och overklig dag

Allt började egentligen med en skitkommentar. Jag och en vän hade diskuterat huruvida man kan gå fram till en person och säga att den är fin eller inte. Jag insisterade på att det är klart man kan. Alla uppskattar väl en komplimang. Så sagt och gjort. Gick fram till en person och sa precis det som fanns på mitt hjärta
"va söt du är"
Och den kommentaren gav sedan mitt liv en ny vändning.
För någon timme senare hoppade S av taxin.

Det kan tyckas konstigt, överdrivet och märkligt, ja rentav helt otroligt att ett möte med en människa faktiskt kan förändra ens liv. Men som det säger på Triss-reklamen, ”Plötsligt händer det”

Trots att jag bara har hunnit träffa S två gånger har han lämnat ett stort avtryck. Jag har analyserat sönder mötet totalt utan att egentligen komma fram till någon slutsats. Så slog det mig igår, Den enda känslan jag egentligen borde fyllas med är tacksamhet. För det är det jag känner, tacksamhet och lycka över att få träffa en så fin person. Dygnen känns som hämtade ur någon Hollywood-film. Jag har fortfarande svårt att smälta allting och ännu svårare för att uttrycka mina känslor. Lever jag i en dröm?




Avsked gör alltid ont. Speciellt om det är människor man har skaffat tycke för. Om ödet vill, och tro mig det önskar jag verkligen, så ses vi igen. Ett hejdå behöver inte vara något definitivt. Bara tillfälligt tills man ses nästa gång. Sjukt nog så längtar jag. Känns på något sätt som en pusselbit till i mitt liv föll på plats i och med mötet. Kanske låter överdrivet men det är faktiskt min känsla. Insåg vissa saker som tidigare varit i mörker. Oavsett hur framtiden blir så kommer jag att bära med mig de här dygnen länge, länge. Och minnena kan ingen ta ifrån mig. Önskar att jag kunde visa min tacksamhet på något sätt, en dag kanske jag kan det, en dag kanske jag hittar de ord som jag nu saknar...