jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ibland ter sig världen alldeles för kall och mörk.
Jag lever i en verklighet som jag inte vill ska existera.

En verklighet där varje dag är en kamp.
En verklighet där varje litet andetag bränner.
En verklighet där allt är svart eller vitt.
En verklighet där ingen gråzon tycks finnas.
En verklighet där tankarna och känslorna alltid är dubbla.
En verklighet där ångestattacker hör till vardagen.
En verklighet där inget längre tycks spela någon roll.
En verklighet där jag inte vill leva.

Jag har tappat motivationen, tappat motivationen och tappat hoppet.
Ytterliggare en del av min färg faller av mig för att sluta sig till skuggan.
Vad hände?
Önskar att jag kunde förstå varför. Min själ skriker! Djävulen inom mig rycker i mina sköra trådar.
Livet miste just ännu en del av sin färg...

Någonstans finns lyckan?

Desperata försök till att hålla näsan ovanför ytan.
Men vad spelar det för roll när du gång på gång drar ner mig i det mörka, kalla djupet igen.
Stundtals låter du mig andas in lite av friheten som finns där. Ett djupt andetag av den fria luften.
bara för att återigen dra ta i mig och låta det mörka vattnet ersätta det rena.
Jag känner hur du hånflinar åt mig varje gång jag försöker samla mina sista krafter för att ta mig upp, upp till ytan. Bryta den hårda yta som skiljer mig ifrån lyckan, friheten och glädjen.
Du hånler för du vet att du har makten, du vet att jag återvänder.
Förr eller senare kommer jag komma tillbaka. Och du vet att jag inte är stark nog att trotsa dig när vi väl står där öga mot öga...
Du skrämmer mig men vad som är värre är att det som finns ovanför ytan också är skrämmande. Jag vet inte vad som väntar mig. Jag vet inte vad som visar sig ifall jag någon gång lyckas fly ifrån ditt fasta grepp.
Jag är rädd. Rädd för dig, rädd för mig, rädd för det förflutna, rädd för framtiden, rädd för nuet.
Jag lever i en konstant rädsla utan att egentligen veta vad det är som ter sig så skrämmande.

Shout at the devil

Svep mig i din famn,
din trygga men ack så kalla famn
Lämna mig inte ensam,
ensam är jag ingen
Med dig vid min sida vet jag vad framtiden har att ge
Du visar mig vägen,
den självklara vägen
Vad spelar det för roll att den leder till mörkret
Med dig är jag trygg
sakta smeker dina kalla händer min hud
Viskar löften om en bättre värld
Du och jag,
du och jag i mörkret

Long time no see

Orden känns alltför få.
Så mycket har hänt samtidigt känns det som om jag bara står stilla och stampar.
Velar fram och tillbaka likt en yr höna. På jakt efter små korn, guldkorn...

Jag vill inte ge upp, jag vill tro att det finns en värld därute.
En värld utanför min bubbla. En verklighet som jag idag inte kan se.
Är det inte märkligt hur olika verkligheten kan te sig för olika människor?
Jag fascineras över våra olika sätt att uppleva saker och ting. Hur olika man kan uppleva de värld vi lever i. Hur olika våra drömmar är. Hur olika våra mål är. Och hur olika vi visar vår rädsla.
Jag är fortfarande rädd, utan att egentligen veta varför...