"It's hard to tell

If you're dreaming of me

or someone else

That drunken kiss seems like a life

Don't say it's forever

And then say goodbye"

Vissa människor kommer att betyda alldeles för mycket för en. Gång på gång försöker förståndet få en att förstå att den är lönlöst. Hopplöst. Dags att ge upp helt enkelt.

Ändå så finns det en gnagande känsla inom en. Kanske, kanske... Ett litet hopp mitt i all hopplöshet.

Försvinn, det är ingen idé säger jag ju! Ge upp! Det kommer aldrig att inträffa.

Så varför dröjer sig då minnena kvar? Etsar sig fast på näthinnan likt en enveten blodigel. Vad spelar det då för roll om förnuftet intalar en att glömma? När minnena ändå dröjer sig kvar...

Kanske är det bäst att bara acceptera att de alltid kommer att finnas där. Oavsett om man vill eller inte.

En liten skugga på näthinnan.

Och en dag så kanske..?

En förmiddag av insikt...

Verkligheten ser mig lugnt i ögonen,


en blick full av ansvar och beslut.


En blick som gör mig livrädd.


Är det därför jag än en gång vänder och flyr hejdlöst?



Jag väljer än en gång den lätta vägen...

Men så kommer insikten, ängelns åsikter gör sig för en gångs skull hörda. Först som en svag, svag viskning som är knappt hörbar men sedan ökar rösten i styrka. "Det finns en annan väg"

Jag vet att den är svår och outforskad men det finns trots allt en annan väg. Det är lätt att rekomendera den för andra. Svårare att leva efter själv. Jag målar ofta upp en bild av det "vackra" livet. Ett liv som fylls av glädje och leenden. Leenden som kommer inifrån en lycklig själ. Det låter så lätt när man berättar om det men följer jag den vägen själv? Knappast!

För att nå dit vet jag att jag måste ta tag i en del saker, styra upp mitt liv. Eller rättare sagt, pussla ihop spillrorna av det som en gång var mitt liv. Jag har försökt många gånger. Desperat har jag ägnat all min energi åt att komma ifatt verkligheten. Sprungit tills mina ben viker sig bara för att få se siluetten på ryggen av verkligheten. Och jag har lyckats. I mina desperata försök har jag faktiskt nått fram till den, nuddat vid den för att sedan fly. För jag vågar inte möta blicken. Jag är rädd, livrädd, för vad den ska visa. Vad jag ska kunna utläsa i själens fönster.

En ond cirkel som jag nu måste bryta...