beslutsångest

Livet fylls av ständiga val. Vissa ter sig små och simpla medan andra känns gigantiska och livsavgörande. Valen påverkar våra liv mer eller mindre. Vissa val som inte kändes så aktuella nu kan visa sig vara oerhört viktiga vid ett senare skede. Och självklart vice versa. Val som kändes fruktansvärt svåra och avgörande vid det specifika tillfället kan visa sig vara helt obetydliga senare. Jag avskyr beslut. Ångesten smeker min själ så fort ett beslut kommer upp till ytan. Min följeslagare är snabb med att berätta vad hon anser om saken. Vilket beslut som utan tvekan är rätt. Medan min andra vän försöker att se det från ett annat perspektiv. Svart eller vitt. I mitt liv existerar inget däremellan. Oavsett vem som vinner blir den andra sidan besviken. Leendet som leker på vinnarens läppar dör snabbt ut och istället börjar girigheten brinna i ögonen. Ingen blir nöjd. Jag har tagit alltför många felaktiga beslut. Följt fel väg alltför många gånger. Utan att jag egentligen vet det. Jag tycker mig ha fattat ett beslut, byggt upp styrka. Rustat mig med de medel som krävs för att i nästa sekund fly tillbaka med svansen mellan benen så fort det prasslar lite i en buske på den "Nya" vägen som jag har valt. Vänder mig om och springer så fort benen kan bära mig för att fall tillbaka på den gamla trygga stigen. Två av mina mål i livet är att en dag kunna se tillbaka på mitt liv och känna att jag gjort skillnad och framför allt vill jag kunna se tillbaka och känna mig nöjd. När jag flyr tillbaka flyr jag ännu längre från dessa mål, så varför springer jag? Vad flyr jag ifrån?

jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ibland ter sig världen alldeles för kall och mörk.
Jag lever i en verklighet som jag inte vill ska existera.

En verklighet där varje dag är en kamp.
En verklighet där varje litet andetag bränner.
En verklighet där allt är svart eller vitt.
En verklighet där ingen gråzon tycks finnas.
En verklighet där tankarna och känslorna alltid är dubbla.
En verklighet där ångestattacker hör till vardagen.
En verklighet där inget längre tycks spela någon roll.
En verklighet där jag inte vill leva.

Jag har tappat motivationen, tappat motivationen och tappat hoppet.
Ytterliggare en del av min färg faller av mig för att sluta sig till skuggan.
Vad hände?
Önskar att jag kunde förstå varför. Min själ skriker! Djävulen inom mig rycker i mina sköra trådar.
Livet miste just ännu en del av sin färg...

Någonstans finns lyckan?

Desperata försök till att hålla näsan ovanför ytan.
Men vad spelar det för roll när du gång på gång drar ner mig i det mörka, kalla djupet igen.
Stundtals låter du mig andas in lite av friheten som finns där. Ett djupt andetag av den fria luften.
bara för att återigen dra ta i mig och låta det mörka vattnet ersätta det rena.
Jag känner hur du hånflinar åt mig varje gång jag försöker samla mina sista krafter för att ta mig upp, upp till ytan. Bryta den hårda yta som skiljer mig ifrån lyckan, friheten och glädjen.
Du hånler för du vet att du har makten, du vet att jag återvänder.
Förr eller senare kommer jag komma tillbaka. Och du vet att jag inte är stark nog att trotsa dig när vi väl står där öga mot öga...
Du skrämmer mig men vad som är värre är att det som finns ovanför ytan också är skrämmande. Jag vet inte vad som väntar mig. Jag vet inte vad som visar sig ifall jag någon gång lyckas fly ifrån ditt fasta grepp.
Jag är rädd. Rädd för dig, rädd för mig, rädd för det förflutna, rädd för framtiden, rädd för nuet.
Jag lever i en konstant rädsla utan att egentligen veta vad det är som ter sig så skrämmande.

Shout at the devil

Svep mig i din famn,
din trygga men ack så kalla famn
Lämna mig inte ensam,
ensam är jag ingen
Med dig vid min sida vet jag vad framtiden har att ge
Du visar mig vägen,
den självklara vägen
Vad spelar det för roll att den leder till mörkret
Med dig är jag trygg
sakta smeker dina kalla händer min hud
Viskar löften om en bättre värld
Du och jag,
du och jag i mörkret

Long time no see

Orden känns alltför få.
Så mycket har hänt samtidigt känns det som om jag bara står stilla och stampar.
Velar fram och tillbaka likt en yr höna. På jakt efter små korn, guldkorn...

Jag vill inte ge upp, jag vill tro att det finns en värld därute.
En värld utanför min bubbla. En verklighet som jag idag inte kan se.
Är det inte märkligt hur olika verkligheten kan te sig för olika människor?
Jag fascineras över våra olika sätt att uppleva saker och ting. Hur olika man kan uppleva de värld vi lever i. Hur olika våra drömmar är. Hur olika våra mål är. Och hur olika vi visar vår rädsla.
Jag är fortfarande rädd, utan att egentligen veta varför...

Förvirrad

Ibland blir allting väldigt väldigt fel. Saker man trodde skulle bli på ett visst sätt ändras på några futtiga sekunder. Sekunder som påverkar ens sinne mer än vad som är hälsosamt. Något man förväntade sig komma tackar helt plötsligt för sig, vänder sig om och går sin väg. In kommer ersättaren som är raka motsatsen till vad man faktiskt hade hoppats på.

De senaste dagarna har varit värre än Balder på Liseberg. Upp och ner, hit och dit utan att jag egentligen har hunnit stanna upp och känna efter. Eller är det kanske precis det som jag har gjort? Stannat upp och kännt efter?! Resultatet skrämmer mig i vilket fall som helst och påminner mig än en gång om alldeles för många jobbiga saker. Minnen men även saker som jag måste ta tag i. Händelser och situationer som man vet är svåra att hantera. I vanlig Svensson-mun kallas de oftast för "Imorgon"saker. De där jobbiga grejerna som man vet att man någon gång måste möta, måste fixa men som man ändå drar sig för att göra. Enklast är att skjuta lite på de, kanske kanske försvinner de bort isåfall? Tss, Vem försöker man att lura?

Står inför några val. Små val för mänskligheten. Inte ens en liten flugskit men ENORMA beslut för mig. Velandet, oron, ångesten etsar sig fast i huvudet och är omöjligt att separera ifrån mina tankar. En filmkväll med närmaste vännen, spelkväll med brudarna, dans och vin är bara tillfälliga lösningar på besluten. Jag lyckas skjuta upp de lite till. Detsamma gäller för denna kvällen. Snart öppnas vinflaskan och jag försvinner bort ifrån problemen för ett par timmar in i den glada dimman. För att sedan vakna imorgon och inse att jag inte alltid kommer att kunna skjuta upp mina beslut.

Imorgon..?

förbannade svammel

Can I hold you one last time

To fight this feeling that is growing in my mind

Först är bilden svag men den växer sig allt starkare, minnena gör sig påminda.

Stunden som jag alltid ville stanna i kommer tillbaka.

Bilden är klar. Magkänslan ler segervisst.

Än en gång ser jag leendet som fick mig att glömma tid och rum.

Än en gång hör jag rösten som gav mig lugnet att vara mig själv.

Än en gång känner jag värmen som tog bort mina rädslor.

Än en gång kommer tryggheten som kvävde mina demoner.

Än en gång rör ömheten vid mig så att mina ögon tåras.

Än en gång vaknar jag upp ur drömmen. Inser att det bara var en dröm. Tillbaka i verkligheten.

Minnena trängs undan för att inte såra. Men själen har redan satts i trans.

Inom mig finns en längtan tillbaka, tillbaka till det overkliga, tillbaka till det ouppnåliga.

Förnuftet vet bäst. En patetisk önskan.

Ändå finns det en liten liten gnutta hopp att en gång till få uppleva känslan av att försvinna ifrån nuet. Försvinna ifrån alla problem, tankar och demoner. Få tiden att stanna. Bara vara.

Leva, Le och känna Lycka.