Förvirrad

Ibland blir allting väldigt väldigt fel. Saker man trodde skulle bli på ett visst sätt ändras på några futtiga sekunder. Sekunder som påverkar ens sinne mer än vad som är hälsosamt. Något man förväntade sig komma tackar helt plötsligt för sig, vänder sig om och går sin väg. In kommer ersättaren som är raka motsatsen till vad man faktiskt hade hoppats på.

De senaste dagarna har varit värre än Balder på Liseberg. Upp och ner, hit och dit utan att jag egentligen har hunnit stanna upp och känna efter. Eller är det kanske precis det som jag har gjort? Stannat upp och kännt efter?! Resultatet skrämmer mig i vilket fall som helst och påminner mig än en gång om alldeles för många jobbiga saker. Minnen men även saker som jag måste ta tag i. Händelser och situationer som man vet är svåra att hantera. I vanlig Svensson-mun kallas de oftast för "Imorgon"saker. De där jobbiga grejerna som man vet att man någon gång måste möta, måste fixa men som man ändå drar sig för att göra. Enklast är att skjuta lite på de, kanske kanske försvinner de bort isåfall? Tss, Vem försöker man att lura?

Står inför några val. Små val för mänskligheten. Inte ens en liten flugskit men ENORMA beslut för mig. Velandet, oron, ångesten etsar sig fast i huvudet och är omöjligt att separera ifrån mina tankar. En filmkväll med närmaste vännen, spelkväll med brudarna, dans och vin är bara tillfälliga lösningar på besluten. Jag lyckas skjuta upp de lite till. Detsamma gäller för denna kvällen. Snart öppnas vinflaskan och jag försvinner bort ifrån problemen för ett par timmar in i den glada dimman. För att sedan vakna imorgon och inse att jag inte alltid kommer att kunna skjuta upp mina beslut.

Imorgon..?

förbannade svammel

Can I hold you one last time

To fight this feeling that is growing in my mind

Först är bilden svag men den växer sig allt starkare, minnena gör sig påminda.

Stunden som jag alltid ville stanna i kommer tillbaka.

Bilden är klar. Magkänslan ler segervisst.

Än en gång ser jag leendet som fick mig att glömma tid och rum.

Än en gång hör jag rösten som gav mig lugnet att vara mig själv.

Än en gång känner jag värmen som tog bort mina rädslor.

Än en gång kommer tryggheten som kvävde mina demoner.

Än en gång rör ömheten vid mig så att mina ögon tåras.

Än en gång vaknar jag upp ur drömmen. Inser att det bara var en dröm. Tillbaka i verkligheten.

Minnena trängs undan för att inte såra. Men själen har redan satts i trans.

Inom mig finns en längtan tillbaka, tillbaka till det overkliga, tillbaka till det ouppnåliga.

Förnuftet vet bäst. En patetisk önskan.

Ändå finns det en liten liten gnutta hopp att en gång till få uppleva känslan av att försvinna ifrån nuet. Försvinna ifrån alla problem, tankar och demoner. Få tiden att stanna. Bara vara.

Leva, Le och känna Lycka.

Svammel?

Ber redan nu om ursäkt för alla antagligen mer eller mindre oförstådda tankar, ord och känslor som kommer att ploppa upp på skärmen framför er som yra hönor men jag skriver trots allt för att få ur mig saker och få ur mig saker är något jag behöver just nu. Några glas vin på det hela gör det dessutom ännu mer förvirrat. Ja, ni kommer att fatta...

En underbar kväll har spenderats tillsammans med några av de människor som står mig absolut närmast. För en gångs skull ler munnen och skratten kommer naturligt. Värmen jag känner i magen är faktiskt lycka.
Samtidigt mår jag dåligt, samvetet gnager i mig. Tid som går till spillo. Deras tid.
Fick kommentaren för ett par dagar sen "Är det inte upp till mig då?"
Och jo, kanske har M rätt. Det är inte mitt beslut, men jag vill gärna fatta beslutet åt andra och jag är jävligt snabb med att göra det. Har förstört så många relationer genom det. Relationer som jag idag kan ställa mig frågan vart vi skulle stå om jag inte hade sagt vissa saker.
Jag vet inte varför men ibland tar rösten i huvudet över och jag kan inte förbise det faktum som rösten intalar mig. I det ögonblicket slutar jag att njuta av stunden och börjar skämmas. Jag fattar beslutet åt den/de jag umgås med. Bildar en uppfattning åt dem. Hur kan den bara existera för mig? Hur kan personen,personerna möjligtvis ha en annan uppfattning än den jag serverar åt de på silverfat?

Det är alltid så dubbelt, så jävla dubbelt! Jag känner mig schizofren mer eller mindre. Allt är svart eller vitt. Antingen eller. Det finns inga kompromisser i min värld. Ängeln eller Djävulen ska stå som ensam segrare efter varje beslut. Jag tror att jag börjar förstå hur mycket det förstör. Hur mycket jag går miste om tack vare mina trogna följeslagare. Jag vet bara inte hur jag ska få de att sluta...

.

Så ligger du där i mörkret igen. I krampaktig fosterställning. Skälvandes med musiken på högsta volym. Allt för att kväva själens skrik. Själens desperata skrik efter hjälp.

Nattens mörker övergår till dagsljus för att återigen slutas i mörker. Sekunder blir till minuter som blir till timmar som blir till dagar som blir till veckor som blir till månader. Naturen följer sin givna gång. Årstiderna gör sina fantastiska omväxlingar. Höstens och vinterns övergång flätas skickligt samman i dess fantastiska mönster. Och mitt i allt står du, du står där och tittar. Iakttar.
Vart kommer du in i bilden? Vem är du? Vad vill du? Vart är du på väg?

Du trodde att du visste. du trodde att du faktiskt hade svaren. Att du hade knäckt en av livets stora gåtor. Men så händer någonting. Någonting som gör att hela din existens förändras. När du ställs inför valen fattar du inte de valen du trott och velat. Nej av någon anledning väljer du den andra vägen. Den väg som leder bort ifrån din mål och drömmar. Ditt liv följer inte längre naturens mönster. Övergångarna smälter inte längre ihop sådär vackert. Du ser dig själv i spegeln och undrar vad som hänt, vem det är som står där och stirrar på dig. Tanken på att du ska leva ditt liv tillsammans med denna främling känns inte alls lockande utan snarare skrämmande och påtvingat. Som en fånge fast i sin lilla ensliga cell.

It doesn't make sense anymore. Full med tankar samtidigt konstigt, äckligt och skrämmande tom.
Ensam försöker jag vandra på livets stig men någonting saknas. Jag går inte längre med stadiga steg utan jag vacklar fram och tillbaka likt vägen hem efter fredagens fest. Skillnaden är att jag nu är medveten om att jag inte längre går rakt och starkt med ett mål i sikte. Det känns som om jag har tappat någonting, någonting saknas. En del av mig själv. Jag börjar gå tillbaka, kisar över det öppna landskapet men det är lönlöst för jag vet inte vad jag letar efter. Jag kommer inte ihåg hur den biten jag saknar ser ut, jag kan bara känna att det är någonting som saknas mig.

Där, ser du! Där borta, bakom buskarna. Kolla Pyret, där är det du letar efter!
Jag tittar, skymtar någonting. Han har rätt, där är en del av mig. Jag smyger närmare, försiktigt på tå för att inte skrämma iväg delen. Den lyser, lyckan och glädjen gör att hela biten syns tydligt trots att det redan hunnit bli mörkt. Men ljuset gör mig rädd. Sträcker ut min hand för att röra vid den, bara för att se om den bits. Men istället för att bita mig ler den, ler med hela sin uppenbarelse. "Huh" Jag ryggar tillbaka. Är det här verkligen en del av mig?
Jag tvivlar...

The answer is blowing in the wind..?

Jag kan inte säga att jag är förvånad men ändå. Denna gången hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Känslan är som en hård fotboll i magen. Det tar en sekund, all luft försvinner, smärtan kommer och man viker sig dubbel. Sekunderna går, man vill skrika men all man kan är att kippa efter luft medan tårarna börjar tränga fram i ögonen. Där har vi känslan.
På denna känslan kan vi lägga besvikelsen. Besvikelsen och det obeskrivliga hatet. Jag hade bestämt mig, jag hade verkligen bestämt mig. Ändå sitter jag nu här med tårar, misslyckande än en gång.

Allt var egentligen perfekt för en nystart, till och med solen sken imorse. Den som så länge har lyst med sin frånvaro. Ett leende var inte långt ifrån mina läppar. Men så hände det något. Något oförutsagt och med ens så rasade det igen. Den lilla styrka jag hade tvingat mig själv att bygga upp. Mina mål, planer, drömmar. Allt försvann.

Lyckan, glädjen, motivationen. Puff!

Stod där som ett fån och såg det försvinna, såg mitt liv ta ett steg längre bort.

Hatet fyller mig ändå så står jag bara där. Står där och tittar, låter det ske. Det som jag hade lovat mig själv inte skulle få hända igen. Iallafall inte utan att jag gjorde motstånd.

Jag antar att livet inte blir som man vill utan att det blir vad man gör det till.

Jag kan fan inte gå runt och klaga över saker som jag faktiskt kan påverka. Det finns många saker i mitt liv som jag enbart har mig själv att skylla för. Det är jag som har satt mig i den situationen där jag står idag.

Det som skrämmer mig och gör mig rädd är dock frågan:

Vem FAN är jag? Vem är egentligen Pyret?

Med handen på hjärtat så vet jag inte, jag har faktiskt ingen aning. Jag känner inte igen mig själv längre. Blicken som möter mig i spegeln är en främlings.