Känslomässigt Kaos

Helst av allt hade jag velat krypa ihop i fosterställning och gömma mig. Försvinna bort ett tag, bort ifrån alla tankar som ständigt irrar runt i mitt huvud som yra höns.
FAN!

Upp och ner, hit och ditt, svart och vitt.
"Tänk inte på det"
Jo, men visst. Välkommen till min värld... Önskar att det vore så lätt. Önskar verkligen att jag bara kunde släppa alla tankar, alla orosmoln som förföljer mig likt en skugga. Leva i nuet.

Energin jag kände släpper sitt grepp alltför snabbt. Tvivlet infaller. Vart försvann mitt "hakuna mattata"?! Vart försvann styrkan?! Den glädje som infann sig suddas ut. Djävulen som vakar på min högra skuldra är inte sen med att berätta att allt bara var en dröm. Något jag gör bäst i att bara glömma... Kväver mitt hopp om att det faktiskt var verklighet. Att det var för bra för att vara sant.

Helt plötsligt är jag tillbaka på den platsen som jag alltid fasat för att bli kvar på. När de andra har gått och lagt sig och släckt lamporna vet jag att jag har ett antal långa timmar att "se fram emot" på egen hand. Det är då mörkret kommer smygande, varsamt och tar mig i sin famn.
Försöker slå mig fri och se det positiva. Se fram emot det som väntar mig nu. Men det är svårt och jag vet att jag antagligen har ännu en sömnfattig natt framför mig.
Ensam i mörkret...