If you're dreaming of me
or someone else
That drunken kiss seems like a life
Don't say it's forever
And then say goodbye"
Vissa människor kommer att betyda alldeles för mycket för en. Gång på gång försöker förståndet få en att förstå att den är lönlöst. Hopplöst. Dags att ge upp helt enkelt.
Ändå så finns det en gnagande känsla inom en. Kanske, kanske... Ett litet hopp mitt i all hopplöshet.
Försvinn, det är ingen idé säger jag ju! Ge upp! Det kommer aldrig att inträffa.
Så varför dröjer sig då minnena kvar? Etsar sig fast på näthinnan likt en enveten blodigel. Vad spelar det då för roll om förnuftet intalar en att glömma? När minnena ändå dröjer sig kvar...
Kanske är det bäst att bara acceptera att de alltid kommer att finnas där. Oavsett om man vill eller inte.
En liten skugga på näthinnan.
Och en dag så kanske..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar