The answer is blowing in the wind..?

Jag kan inte säga att jag är förvånad men ändå. Denna gången hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Känslan är som en hård fotboll i magen. Det tar en sekund, all luft försvinner, smärtan kommer och man viker sig dubbel. Sekunderna går, man vill skrika men all man kan är att kippa efter luft medan tårarna börjar tränga fram i ögonen. Där har vi känslan.
På denna känslan kan vi lägga besvikelsen. Besvikelsen och det obeskrivliga hatet. Jag hade bestämt mig, jag hade verkligen bestämt mig. Ändå sitter jag nu här med tårar, misslyckande än en gång.

Allt var egentligen perfekt för en nystart, till och med solen sken imorse. Den som så länge har lyst med sin frånvaro. Ett leende var inte långt ifrån mina läppar. Men så hände det något. Något oförutsagt och med ens så rasade det igen. Den lilla styrka jag hade tvingat mig själv att bygga upp. Mina mål, planer, drömmar. Allt försvann.

Lyckan, glädjen, motivationen. Puff!

Stod där som ett fån och såg det försvinna, såg mitt liv ta ett steg längre bort.

Hatet fyller mig ändå så står jag bara där. Står där och tittar, låter det ske. Det som jag hade lovat mig själv inte skulle få hända igen. Iallafall inte utan att jag gjorde motstånd.

Jag antar att livet inte blir som man vill utan att det blir vad man gör det till.

Jag kan fan inte gå runt och klaga över saker som jag faktiskt kan påverka. Det finns många saker i mitt liv som jag enbart har mig själv att skylla för. Det är jag som har satt mig i den situationen där jag står idag.

Det som skrämmer mig och gör mig rädd är dock frågan:

Vem FAN är jag? Vem är egentligen Pyret?

Med handen på hjärtat så vet jag inte, jag har faktiskt ingen aning. Jag känner inte igen mig själv längre. Blicken som möter mig i spegeln är en främlings.