Någonstans finns lyckan?

Desperata försök till att hålla näsan ovanför ytan.
Men vad spelar det för roll när du gång på gång drar ner mig i det mörka, kalla djupet igen.
Stundtals låter du mig andas in lite av friheten som finns där. Ett djupt andetag av den fria luften.
bara för att återigen dra ta i mig och låta det mörka vattnet ersätta det rena.
Jag känner hur du hånflinar åt mig varje gång jag försöker samla mina sista krafter för att ta mig upp, upp till ytan. Bryta den hårda yta som skiljer mig ifrån lyckan, friheten och glädjen.
Du hånler för du vet att du har makten, du vet att jag återvänder.
Förr eller senare kommer jag komma tillbaka. Och du vet att jag inte är stark nog att trotsa dig när vi väl står där öga mot öga...
Du skrämmer mig men vad som är värre är att det som finns ovanför ytan också är skrämmande. Jag vet inte vad som väntar mig. Jag vet inte vad som visar sig ifall jag någon gång lyckas fly ifrån ditt fasta grepp.
Jag är rädd. Rädd för dig, rädd för mig, rädd för det förflutna, rädd för framtiden, rädd för nuet.
Jag lever i en konstant rädsla utan att egentligen veta vad det är som ter sig så skrämmande.