Svammel?

Ber redan nu om ursäkt för alla antagligen mer eller mindre oförstådda tankar, ord och känslor som kommer att ploppa upp på skärmen framför er som yra hönor men jag skriver trots allt för att få ur mig saker och få ur mig saker är något jag behöver just nu. Några glas vin på det hela gör det dessutom ännu mer förvirrat. Ja, ni kommer att fatta...

En underbar kväll har spenderats tillsammans med några av de människor som står mig absolut närmast. För en gångs skull ler munnen och skratten kommer naturligt. Värmen jag känner i magen är faktiskt lycka.
Samtidigt mår jag dåligt, samvetet gnager i mig. Tid som går till spillo. Deras tid.
Fick kommentaren för ett par dagar sen "Är det inte upp till mig då?"
Och jo, kanske har M rätt. Det är inte mitt beslut, men jag vill gärna fatta beslutet åt andra och jag är jävligt snabb med att göra det. Har förstört så många relationer genom det. Relationer som jag idag kan ställa mig frågan vart vi skulle stå om jag inte hade sagt vissa saker.
Jag vet inte varför men ibland tar rösten i huvudet över och jag kan inte förbise det faktum som rösten intalar mig. I det ögonblicket slutar jag att njuta av stunden och börjar skämmas. Jag fattar beslutet åt den/de jag umgås med. Bildar en uppfattning åt dem. Hur kan den bara existera för mig? Hur kan personen,personerna möjligtvis ha en annan uppfattning än den jag serverar åt de på silverfat?

Det är alltid så dubbelt, så jävla dubbelt! Jag känner mig schizofren mer eller mindre. Allt är svart eller vitt. Antingen eller. Det finns inga kompromisser i min värld. Ängeln eller Djävulen ska stå som ensam segrare efter varje beslut. Jag tror att jag börjar förstå hur mycket det förstör. Hur mycket jag går miste om tack vare mina trogna följeslagare. Jag vet bara inte hur jag ska få de att sluta...