.

Så ligger du där i mörkret igen. I krampaktig fosterställning. Skälvandes med musiken på högsta volym. Allt för att kväva själens skrik. Själens desperata skrik efter hjälp.

Nattens mörker övergår till dagsljus för att återigen slutas i mörker. Sekunder blir till minuter som blir till timmar som blir till dagar som blir till veckor som blir till månader. Naturen följer sin givna gång. Årstiderna gör sina fantastiska omväxlingar. Höstens och vinterns övergång flätas skickligt samman i dess fantastiska mönster. Och mitt i allt står du, du står där och tittar. Iakttar.
Vart kommer du in i bilden? Vem är du? Vad vill du? Vart är du på väg?

Du trodde att du visste. du trodde att du faktiskt hade svaren. Att du hade knäckt en av livets stora gåtor. Men så händer någonting. Någonting som gör att hela din existens förändras. När du ställs inför valen fattar du inte de valen du trott och velat. Nej av någon anledning väljer du den andra vägen. Den väg som leder bort ifrån din mål och drömmar. Ditt liv följer inte längre naturens mönster. Övergångarna smälter inte längre ihop sådär vackert. Du ser dig själv i spegeln och undrar vad som hänt, vem det är som står där och stirrar på dig. Tanken på att du ska leva ditt liv tillsammans med denna främling känns inte alls lockande utan snarare skrämmande och påtvingat. Som en fånge fast i sin lilla ensliga cell.

It doesn't make sense anymore. Full med tankar samtidigt konstigt, äckligt och skrämmande tom.
Ensam försöker jag vandra på livets stig men någonting saknas. Jag går inte längre med stadiga steg utan jag vacklar fram och tillbaka likt vägen hem efter fredagens fest. Skillnaden är att jag nu är medveten om att jag inte längre går rakt och starkt med ett mål i sikte. Det känns som om jag har tappat någonting, någonting saknas. En del av mig själv. Jag börjar gå tillbaka, kisar över det öppna landskapet men det är lönlöst för jag vet inte vad jag letar efter. Jag kommer inte ihåg hur den biten jag saknar ser ut, jag kan bara känna att det är någonting som saknas mig.

Där, ser du! Där borta, bakom buskarna. Kolla Pyret, där är det du letar efter!
Jag tittar, skymtar någonting. Han har rätt, där är en del av mig. Jag smyger närmare, försiktigt på tå för att inte skrämma iväg delen. Den lyser, lyckan och glädjen gör att hela biten syns tydligt trots att det redan hunnit bli mörkt. Men ljuset gör mig rädd. Sträcker ut min hand för att röra vid den, bara för att se om den bits. Men istället för att bita mig ler den, ler med hela sin uppenbarelse. "Huh" Jag ryggar tillbaka. Är det här verkligen en del av mig?
Jag tvivlar...