Se radslan i vitogat

Blickar, stirrande och nagra fler blickar.
Vad hade jag vantat mig? 20 arig blond svenska som traskar runt ensam pa Hanois gator. Jag borde inte bli overraskad.

Ska jag vara arlig ar jag radd. Har dragit en lattnadens suck varje gang jag har lyckats komma in till mitt hotell. Dar kanner jag mig trygg. A andra sidan var ju inte det mitt mal med den har resan, att sitta pa ett tryggt hotellrum. Jag vill uppleva och se nya saker. Idag ar det dock okej med en chilldag da somnen varit nastintill obefintlig de senaste dygnen.

Radslan for vad som kan handa mig ar inte den storsta har jag kommit fram till. Jag ar mer orolig att det skulle handa nogon nagonting darhemma utan att jag kan vara dar.
Dessa tankar forsoker jag dock att sla bort. Jag ar har for att forsoka njuta och ta dagen som den kommer. Inte oroa mig.
Chilla, det loser sig
Maste bara vaga trotsa mina radslor. Och framfor allt min storsta fiende: Mig sjalv

Innan jag akte gjorde vi upp en deal. Kort sagt gar den ut pa att jag inte ska tanka sa mycket pa konsekvenser innan de ens har uppstatt . Forsoka att inte oroa mig i forvag for saker som inte ens ar sakert att de intraffar. Det kan lata enkelt men for mig ar det obeskrivligt svart. Jag har alltid tankt mycket och pa de senare aren analyserar jag verkligen sonder situationer helt och halet utan att egentligen veta varfor. Oro hor till min vardag.
Darfor kan jag inte lata bli att fortfarande tanka lite, aven om det inte ar lika mycket som vanligt sa finns tankarna dar.

Om tystnaden finns annars sa ar den ackligt patrangande nu. Silence equals death...