Som en blixt fran klar himmel

Kanslan slar emot mig utan forvanring. Som ett hart knytnavsslag rakt i magen.
Jag viker mig dubbel, kryper ihop i fosterstallning och kippar desperat efter andan.

Fullkomligt ensam och overgiven. Det ar kanslan. Att inte ha nagot "hem" nagonting som kallas tillhorighet. Jag kan inte hindra tankarna ifran att an en gang floda i mitt huvud, irra runt som yra hons. Jag ar fast i den naegativa spiralen som jag inte har lart mig hur jag ska bryta. Nerat, nerat drar den mig med en kraft som suger all energi ur min kropp.

Morkret sluter mig i sin kalla famn. Kopplar ett grepp som jag inte kan banda mig ur.
Tankarna irrar:
Vem ar jag egentligen?
Vart hor jag hemma?
Varfor ar jag har?

Sa manga fragor som ekar i den morka natten. Svaren ekar i sin franvaro.

Jag lovade att forsoka att enbart njuta av min resa, just nuhar jag misslyckats. Jag forsoker verkligen, anstranger mig och forsoker a nytt fokusera pa den positiva men kroppen skakar av graten. Jag kanner mig liten och vilsen. Tystnaden ar total och vid det har laget vet ni:
Silence equals death
nar man befinner sig pa andra sidan jorden sa ar tystnaden oerhort patrangande.

Jag onskar att jag kunde vara i den trygga famnen igen. Kanna varmen och narheten.